Vasaloppet 2019

Lördag 2 Mars startade i lugn och ro med en promenad och frukost. Drog sen förbi hemmakväll och köpte drygt ett kilo lösgodis innan jag styrde mot Mora runt Lunch. Bilresan tog ca 3 timmar och väl framme mötte jag upp min kollega, vars kompis jag fått låna boende av (oändligt tacksam för denna perfekta lösning). Fick nyckeln och lite guidning till boende, målområdet och mässan. Hämtade även ut nummerlappen och köpte ett par glasögon (vädret skvallrade om att det skulle behövas) innan jag gick till boendet för att installera mig lite. Gick sen ut och köpte mat och satt och kollade väderrapporten samt la fram alla kläder innan det var läggdags, somnade strax efter 22.

(null)

(null)

(null)

Söndag 3 Mars. Efter några timmars sömn ringde larmet 03.00. Jag åt ett ägg och en halv avokado innan jag gick igenom min utrustning en sista gång och klädde på mig. Kollade ut genom fönstret och förberedde mig på att det här kommer att bli en lång dag. Gick ut strax innan 04.00. Ju närmare bussområdet jag kom ju mer folk var det som alla kom från olika håll bärandes på sina skidor, de flesta under tystnad. Det låg oroväckande mycket nysnö på marken och ännu mer vräkte ner i stadig takt. Bussen gick 04.15 och tog ca 1,5 timme. Jag slumrade lite med satt mest och tänkte på vad lång tid det tog, skönt att jag inte behöver åka buss tillbaka i alla fall. Sen slog det mig... vägen tillbaka kommer ta betydligt längre tid.

(null)

 I bussen slås jag av känslan av att vi är på väg ut i krig. Alla sitter där sammanbitna och med lite tom blick. Okej, jag fattar att jämföra oss med soldater är rent ut respektlöst men ni fattar tanken. Lite som ett lotteri "du kommer klara det" "du klarar det inte" "du bryter en stav" "du bryter ett ben" osv... som ole, dole doff... Men vem olar mig och är jag dole doff eller knuff. Innan den tanken spårar ur är vi som tur är framme.

Kommer ut bussen och får mina skidor, det snöar ännu mer nu... Jag hittar min startfålla och tar en plats där jag lägger skidorna (i sista ledet typ längst bak". ställer mig i toakön och ser ut över alla människor medans det sakta börjar ljusna. Som alltid kommer "varför" tankarna. Varför står jag här 07.00 en söndag morgon i snöoväder beredd att åka 9mil när så många ligger hemma i sina sängar och är nöjda med sina liv ändå? Jag känner mig sjukt ensam där i halvmörkret på väg in i en bajamajja, avundas de som småpratar dovt runt mig. Bestämmer mig för att det här blir sista gången jag ska vara i den här sitsen (som börjar bli en vana), om jag bara klarar den här dagen ska jag aldrig mer... Men jag vet inombords att innan dagen är slut kommer jag att vara beredd att göra detta, något liknande eller något värre igen. Om och om igen... innan ett nytt varför dyker upp är det min tur att gå in i det stinkande lilla blå båset.

(null)

Jag hinner få lite varmchoklad och bestämmer mig sen för att ställa mig i den fööör långa toakön igen "för säkerhetsskull". Det resulterade i att när starten gick 8.00 fick jag springa in och sätta på mig skidorna, kasta påsen med överdragskläder åt sidan och börja åka medans alla runt mig redan kommit iväg. Efter nån minut passerar jag startlinjen och vi är igång.

Ganska snabbt börjar det gå uppför och jag spanar efter den berömda backen, inte svår att se.... nerver endig! Det går i slowmotion uppför och jag är rädd att ramla eller få en stav knäckt. Håller in stavar och armar så gått det går och saxar mig med centimeratlånga steg för att inte trampa på den framför och samtidigt försöka vara ur vägen för den bakom... Panik! De första 2km tar en timme. När man tror att backen är över kommer det bara mer. När det äntligen börjar plana ut lite känns det underbart att kunna ta någorlunda normala stavtag även om det fortfarande är väldigt mycket folk.

Första vätskestationen är i Smågan (10km avklarat), det är väldigt trångt där så jag bara dricker lite och åker sen vidare. Jag har stenkoll på spärrtiderna då repet är min störta skräck så jag vill veta att jag är i fas innan jag tar några längra pauser (skulle visa sig att det blev dåligt med sådana pga tidsbrist). Åker vidare till Mångsbodarna (24km avklarat) det går bra förutom att det inte finns tillstymmelse till spår utan bara en gröt av lössnö och det snöar konstant rakt i ansiktet. Börjar bli kissnödig med det kändes så omständigt och var kö så bestämmer mig för att åka vidare. Kommer till Risberg (34km avklarat) är jätte kissnödig och har 45min tillgodo innan repet dras. Tar av mig skidorna och ställer mig i toa kön, äter lösgodis som jag har i fickan och kollar mobilen snabbt, blir överlycklig av alla fina pepp sms.

Får på mig skidorna igen och åker mot nästa stopp som är Evertsberg. Jag tar mig systematiskt framåt mitt i missären. Hade med mig lurar med bestämde mig för att jag ska inte ha ett enda glädjeämne utan vara i det här misserabla till 100%. När jag kom till Evertsberg (47km avklarat, mer än halvvägs nu) var jag 10 min innan repet och kände stressen. Åkte vidare direkt och hade nu 1,5 till de 15 km fram till Oxberg, var rejält stressad och körde på så fort jag bara kunde mitt blad allt folk och i de förhållanden som var. Efter 7km (8km kvar till Oxberg) gav jag upp. Jag kände att jag kommer inte snabbare framåt och det är för lite tid.. jag kommer bli stoppad av repet. Förlikade mig med tanken och rent av längtade efter att få sätta mig på en buss, hann även tänka att då slipper jag ju Vätternrundan. Tänkte att även om jag mot förmodan hinner till Oxberg i tid så är det ändå 2 sträckor kvar med tidspress.. Dessa tankar höll i ca 1min innan jag ryckte upp mig och körde på. Tog för många risker med tanke på min rädsla att ramla och skada mig (ända sen start har jag då och då hört dunsar runt mig av folk som trillar). Öste på så hårt jag kunde med tanken på att när jag kommer till Oxberg är det "bara" 28km kvar.

(null)


Kom fram till Oxberg (62km avklarat) med 5min till godo. Tog lite bujong och en torr bulle i farten frågade en funtionär hur mycket tid jag har på mig till Hökberg. Svaret var 1h15min, det är 9km dit, jag kommer klara det. In i bubblan igen, försöka få ner pulsen från stresspåslaget och bara ta mig framåt. Här åkte jag ikapp endel tid och passerade Hökberg (71km avklarat) med drygt 20min till godo. Stannade inte längde där heller, vill bara komma i mål nu. 10km kvar till Eldris som är den sista stationen. Det började bli riktigt mörkt nu och detta var den sträckan jag var mest rädd för olyckor på. Det fanns fortfarande inga spår utan alla åkte överallt, även utför och man såg inte den framför riktigt pga mörker samt snön som slog en i ansikte och ögon konstant. Här tror jag den kom någon tår.

När jag kom till Eldris (81km avklarat) var det 9km kvar och de var helt utan tidspress (även om jag nu hade gott om tid på mig då jag åkt ikapp ca 40min) och till min stora lycka var det belysning därifrån ända till mål. Även under denna sträcka kom tårarna då och då, blandade av gjädje, rädsla och utmatthet. Jag var fortafarnde rädd att få en stav i låret, en skida i ryggen eller på annat sätt skada mig allvarligt. Tog mig iallafall helatiden framåt medans km skyltarna tickade neråt och ÄNTLIGEN kunde jag se målrakan. Åkte framåt, förberedde mig på en storslagen målgång, torkade bort lite tårar, snor och dregel för att kunna instagramma min målbild. Efter 11 timmar och 44 minuter åkte jag äntligen i mål.

(null)

Och vips var det förbi, jag åkte igenom, blev bortföst, fick en liten tetra med mjölk?! och sen var det ingen som brydde sig om mig. Fick ingen medalj och ingen high five, bara "flytta på dig". Här var jag inte alls speciell, ingen var imponerad över min prestation. Såg mig om lite men ingen att få ögonkontakt med. Samlande mig lite, fick av mig chippet och skidorna och började på skakiga ben följa strömmen bort från målgången. Nu var det över.

(null)

Trodde att jag skulle få min påse med överdragskläder och skidfodral och kunna gå direkt till boendet men det visade sig inte vara så enkelt utan jag fick lämna in mina skidor och sätta mig på en buss till duschområdet. Då plockar jag upp telefonen och blir överöst av kärlek och den lilla flickan inom mig som vill att någon ska säga att jag är duktig blir nöjd. Sen ringer mamma och bara jag hör hennes röst så kommer tårarna, hon säger alla rätt saker och plötsligt känns allt bra igen. Jag har åkt Vasaloppet och jag är fan grym!

(null)

Efter att ha gått av bussen, gått 100meter, fått klädpåsen, gått 500meter, stått i kö, åkt buss tillbaka och hämtat ut de inlämnade skidorna är jag äntligen påväg till boendet. Jag är stel i kroppen och de extra promenaderna kändes långa. Jag har ont i en tå men känner mig ändå vid relativt gott mod. Kommer in och efter att försiktigt ha fått av mig alla kläderna kliver jag äntligen in i duschen. Duschar länge och vamt och lägger mig sen under massa filtar och täcken och går igenom telefonen. Det värmer så med alla fina meddelanden och samtal <3

(null)

Jag äter lösgodis och riskakor samtidigt som jag försöker få frossan att förvinna. Det känns i bröstkorgen att jag andats in kall luft full av snö i 12 timmar, jag är lite hostig och rosslig.

Somnar ca 22.30, vaknar 02.00 och tänker att jag kan sova en timme till och gå upp 3 för bussen till start går 4... Känner hur kroppen känns och inser att jag har redan genomfört det.

 

 Måndag 4 Mars vaknar jag till strax innan 8. Sov konstigt och kroppen känns märkligt "pirrig" inte alls som efter ett Marathon då kroppen känts tung, jag kan sova i 10 timmar och äta mängder med mat för att sen vara som ny. Men trots dålig sömn och lite illamående går jag till Expresseso House och köper en rejäl foccatia som jag äter upp hela. Tar en lugn morgon och packar ihop mig och städar innan jag strax innan 10 lämnar Mora. Åker förbi mamma på hemvägen och får köttbullar, vilken lycka!

Väl hemma igen känns det som att "var det bara det här", nu är det över. Blandade känslor men jag är sjukt glad att ha genomfört detta nu är 2/4 delar av En Svensk Klassiker genomförda =)

Ps. Trots att jag visste att jag inte skulle få någon medalj kändes det futtigt och tomt att gå i mål utan att få en. Jag har såklart starkt uttryckt mitt missnöje för detta så på tisdagens morgonmöte på jobbet så hade min chef köpt en medalj som jag fick gå fram och få tillsammans med applåder, jag är så sjukt lyckligt lottad och nu känns det ännu mer värt det <3 

(null)



baraben.blogg.se

Läs om allt från bicepscurl till Marathon träning =)

RSS 2.0