Munich Marathon 8 Oktober 2017

Vilken dag.. vart ska jag börja….
 
Efter en natt men inte så jätte bra sömn, vaknade mycket och drömde massor ringde larmet vid 07.00. Upp och klä sig och ner till hotellfrukosten. En fralla, ett ägg, en skål musli och en macka med nutella på senare var jag redo att dra. Tog en taxi och hämtade upp Emma och Thomas och drog mot Olympiapark. Väl där fick vi våra nummerlappar och hade sen en dryg timme kvar till start. Det var sjukt kallt och fanns ingenstans att gå inomhus så vi stod i ett hörn och hackade tänder, inte den bästa uppladdningen kanske. Emma hade dock tänkt till så hon drog lyckligt fram två sopsäckar ur väskan som vi gjorde hål i för armar och huvud och blev genast varmare.
 
 
Vid 10.00 ställde vi oss i vår startfålla och 10.10 gick äntligen starten och vi var iväg. Vi fick upp värmen och efter någon km kom känseln i fingrar och tår tillbaka. Vi satte tidigt upp små mål som en energi godis efter 5km, kisspaus efter 10. Vi drack i varje vätskestation (något jag ofta slarvar med) vi hade långa givande konversationer, vinkade och peppade andra svenskar i loppet och lät km ticka på utan så mycket tanke. Tiden (och km) går alltid mycket snabbare med sällskap och vi njöt även av miljön. Det var i princip bara asfalt men en lång distans i första halvan var genom en stor park, vi slapp även undan regnet. Ny belöning i form av energi efter 15km och tankarna gick i bra ton som ”jag är så lyckligt lottad” och ”livet är verkligen underbart"innan jag hunnit känna efter hade vi passerat halvmarathon strecket och var därmed halvvägs.
 
Här hände något… det fanns ingen ände på min energi, jag känns lätt och har bra ”svung” i löpsteget. Här någonstans skiljs vi åt och jag låter benen springa på i ett något högre tempo. Tanken jag har är att jag måste ta vara på och komma så lång det går på denna energi innan smärtan kommer. Min skräck var 30km strecket, det var där jag ”mötte väggen” förra året på Honolulu Marathon. Jag fortsätter och passerar km efter km med bra flyt bra energi och goda tankar. Närmar mig 30km och visst finns smärtan där men det är överkomlig, belönar mig med sportdryck, banan, energi gel och vatten, fortsätter framåt. 32km… 10km kvar….
 
 
Det är nu Marathon början, det gör ont i höfter, knän, fötter, fotleder ja nästan överallt. Jag är ensam nu.. jag och mitt pannben. Det är jag, mitt psyke och min fantastiska, starka, friska och samarbetsvilliga kropp. Forsätt framåt och vad du än gör, sluta inte springa, ett steg i taget. Passerar 35km, 7km kvar jag måste hålla… inte ta ut någon seger i förväg, jag kan fortfarande ta slut och få krypa in i mål. Men jag gör inte det, jag håller, jag tuffar på. Jag är i en sinnesstämning jag inte kan förklara, jag känner en sådan glädje att jag nästan inte kan andas. Jag känner mig bäst i världen och jag kommer aldrig mer att vara ledsen. Jag är på topp… I ungefär varannan minut iaf, jag  varvar känslan med att jag ska aldrig mer göra det här. Bara den här gången, bara lite snabbare, lite bättre. För att… jag kan.
 
Äntligen kommer 37km skylten, 5km kvar. Ett vårrus, det kan jag göra bakfyll. Men... hur kan 5km vara så långt!?!?! Upprepar distansen för mig själv 5km 5km 5km om och om igen som ett mantra… 4km 4km 4km … 3km 3km 3km.  Jag måste hålla… och jag håller… ÄNDA IN I MÅL
 
 
Med en km kvar så har jag inget att förlora, allt värker men jag springer, jag springer om många och känner mig som eliten (eller som jag tror att det skulle kännas att vara elit =) med ca 500meter kvar så springer man igenom en liten mörk tunnel med hög musik och disco lampor innan man kommer i på stadion.. som en världsstjärna. Jag har långa snabba kliv (för att vara mig) och efter ett varv på stadion kan jag se mål, jag ser mål, det gör ont men jag kan fortfarande röra mig... ända fram. Korsar mållinjen och glädjetårarna kommer. Ca 30 sekunder efter målgång piper min mobil till, det är mamma (tårarna blir fler). Hon har suttit hemma och följt mig på datorn genom hela loppet och servar mig med mitt resultat bara sekunder efter målgång, har ja sagt att jag har världens bästa supporter till mamma, Tack du underbara <3  Mitt mål var under 5 timmar och mindre smärta än sist. Men en tid på 4.38.53 och jag kan fortfarande stå upp och tårarna är mer av glädje än smärta så är jag en vinnare.
 
 
Kanske låter som jag överdriver med det är såhär jag känner, finns inget som ger mig den känslan av eufori som ett lopp, jag känner mig verkligen oövervinnerlig, oavsett tid och placering. Jag står där på andra sidan mållinjen och är bara är en stund. Min kropp är intakt och själen är lycklig.
 
Sometimes success is getting your ass out alive.
 
 
Jag möter upp Emma igen och vi hämtar ut våra klädpåsar då det återigen är riktigt kallt, med hackade tänder tar vi oss ut och beställer en Uber. Hon åker till sitt hotell och jag till mig. Direkt in i en riktigt efterlängtad dusch. Eftersom jag inte kommer hem förens om en vecka så tvättar jag mina kläder i handfatet med shampoo innan jag beställer en pizza (utkörning) och äter den i sängen, jag ligger ändå över 3000 kalorier back ;) 
 
 
Och här i sängen ligger jag kvar. Jag svarar på alla fina pepp meddelande jag fått, går igenom alla bilder, bloggar och fixar naglarna. Perfekt återhämtning. Snart ska jag sätta på en film och kanske unna mig något mer gott för att fira att årets sista lopp är gjort =)
 
Imorgon kommer Juli hit och vi ska spendera två dagar i Munchen innan hon åker hem till Finland och jag åker vidare till Portugal =)



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

baraben.blogg.se

Elinor född 1990 och bor i Värmland. Min blogg handlar om mitt liv, min träning och min kommande flytt till Hawaii =)

RSS 2.0